Jag lyssnade på ett av superduktiga Anna Sparres podcastavsnitt nyligen, där det handlar om  de viktiga mineralerna i vår kropp. Anna intervjuade Morley Robbins, grundare av Magnesium Advocacy Group samt grundare av RCP – Root Cause Protocol.

De vanligaste labtesterna och även de diagnoser och rekommendationer den traditionella vården ger efter dessa tester, visar att de inte känner till – eller åtminstone inte arbetar med hänsyn till – en helhetsbild av hur kroppen jobbar.

Det handlar om hur mineraler ANVÄNDS inne i våra celler, inte om hur mycket av en viss mineral som finns i blodet. Även om mängden också kan vara bra att mäta, så behöver den sättas i sammanhang: hur använder kroppen denna mineral? Är den till nytta, gör den sin uppgift? Eller kommer den inte till sin rätt, blir den t.o. m. skadlig om kroppen inte kan hantera den på korrekt sätt?

Här visar det sig att om vi skrapar lite på ytan till vad som verkligen sker på cellnivå, att det som vi borde bry oss om egentligen är kroppens hanteringsprocesser. Och hur styrs de då?

Jo, den mesta hanteringen av ämnen i kroppen sker med hjälp av enzymer! Det är de som för det mesta styr vad som händer, om det händer tillräckligt mycket eller för lite, för mycket eller inte alls.

Enzymerna är som jästen i degen, för att låna ett symbolspråk som kunde likna Morley Robbins’.  Och dessa enzymer har sina egna ”behov”, av vad som måste finnas tillgängligt av näring och andra faktorer som t.ex. olika ph-värden på olika ställen i cellerna, för att de ska kunna göra sitt jobb, i det här fallet hantera mineraler på rätt sätt.

Exemplet med kroppens järnhantering är ganska invecklat men inte alls omöjligt att förstå. I denna video ger  Morley Robbins en introduktion i skillnaden mellan att mäta järnnivåer i blodet och kalla dem för en brist, mellan att förstå kroppens hantering av järn, och vilka andra mineraler denna hantering i sin tur involverar.

Youtube-klipp med Morely Robbins, grundare av RCP:

Hur många får inte höra att de har låga järnnivåer och behöver ta järntillskott? I princip alla gravida kvinnor. Många kvinnor i fertil ålder. Personer med sköldkörtelobalanser eller ”trötta” binjurar. Äldre personer som äter dåligt, tonåringar.

Hur ligger det till med bristen då, om t.ex. hemoglobin i blodet uppmätts och bedömts vara lågt? Ja, det kan förstås handla om en relativ brist. Men lösningen ligger (oftast) inte i att tillsätta mer järn, det kan göra saken värre faktiskt. Om man inte vet vad som pågår i cellernas energifabriker, mitokondrierna. Och på andra ställen som t.ex. på receptorerna – cellens dockningsstationer för näring,  på vägen dit.

Järnets upptag, transport och omsättning styrs av enzymer, bland dem ferrooxidas, FOX, och ferrochelatase. För att dessa enzymer ska kunna fungera, behövs biotillgängligt koppar.

Många steg på vägen är det, för att kroppen ska kunna använda sitt järn. Tas det inte omhand på rätt sätt blir det inte användbart och hamnar som ett toxiskt överskott i cellerna, och kan ställa till med en massa obehag. Varför blir det toxiskt? Jo, det är reaktivt på så sätt att det skapar oxidation och fria radikaler.

Jag ser fram emot att djupdyka riktigt i detta med biotillgängligt koppar, hanterbart järn och den näring våra celler är programmerade att ta emot för att kunna hantera våra mineraler och omsätta dem på rätt sätt.

Morley Robbins brukar på sitt kluriga sätt säga ”Do you think Mother Nature knows a thing or two?” Ja, det tror jag verkligen Hon gör. Vi får inte längre i oss den viktiga näring vi evolverat med som arten människa. Den näring som behövs för t.ex. mineralhantering i kroppen – vilken är grunden till allt, till vår energiproduktion och utan den sker ingenting i kroppen.

Och har vi för låg energiproduktion i våra mitokondrier (cellernas energifabriker) är det lätt att räkna ut att vi blir trötta…får lättare infektioner, blir inflammerade, överkänsliga, deprimerade.

Våra förfäder och förmödrar brukade äta sånt vi idag rynkar på näsan åt, slänger i skogen eller ger bort – i bästa fall åt djuren. Sen vår kost ändrades väsentligt har anemi-epidemin spritt sig över världen.

Det roliga – som jag ser det – är att samtidigt som vi lär oss att gå tillbaka till ett mer gammaldags sätt att äta vissa saker igen, blir det både mer etiskt och även miljömässigt hållbart. När vi tar vara på viktig näring och lär oss uppskatta den igen.